Jag är ganska bra på att glömma saker. Som när jag känner mig nere och gnäller över något så glömmer jag min fina bild "du vet inte hur stark du är, förrän stark är det enda valet du har" och jag glömmer hur alla människor säger att jag är stark och att dom är så imponerade av mig. Jag har nog chockerat många människor. Fast jag begriper inte det själv. Jag har gått igenom så pass mycket på så kort tid så jag minns knappt. Minnena poppar upp emellanåt. Det enda jag gör nu är att leva i ständig oro. Fastän jag borde visa min starka sida. Eftersom jag är stark. Många gånger vill jag ge upp. Skita i allt. Och min svaghet tränger igenom och kommer enda upp till ytan och bubblar över mig och jag ser mig som ett offer. Men varför ska jag göra det? Jag är ju en segrare och Viking är en hjälte. Jag måste verkligen lägga ifrån mig offerrollen. Ett offer har jag egentligen inte varit sedan den 22 november. Då jag blev inlagd och inte kunde bestämma över min graviditet mer. Största offerskänslan hade jag på förmiddagen den 24:e när 5 olika sjukhuspersonal stod runt min säng och diskuterade hur vi skulle göra. Har nog aldrig känt mig ynkligare. Men jag måste träda ur den rollen nu. Visst man är orolig, man blir ledsen. Känslor och hormoner är ett helt helvete. Man reagerar skit konstigt på vissa saker som man kanske aldrig skulle reagerat på förr. Ibland känner jag inte igen mig. Men jag har inte tid att grubbla över hur saker och ting fungerar. Hur jag reagerar. Jag har ett barn som behöver mig 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan. Han märker direkt om jag är ledsen/trött/nere. Då sätter han sig på tvären och det går inte att samspela alls. Jag måste sträcka på mig sluta skriva och tänka som ett offer. Jag har ju varit asduktig nu. Var utan onödigt socker i 6 dagar. Sen bjöd svärfar när vi var där i förrgår. Och igår gottade jag lite också. Men jag åt inte upp. Så jag bad Kalle gömma resten och det är borta. Nu kör jag sockerfritt en vecka till och utan en svacka nästa helg I hope. Jag kan ju om jag vill. Räkna kalorier, träna, äta rätt sorts mat m.m varför ska kag känna mig som ett offer. Jag är ju så duktig. Måste verkligen lägga ner den rollen. Kommer ingen vart i den. Hänger av mig den kostymen, plastar in den och hänger den på vinden. Inget offer mer.

Det gör ännu mer ont i hjärtat nu än innan :(

Man blir så fruktansvärt frustrerad. Här blev jag jävligt arg och ledsen. Hänger ut folk osv. Så vet jag ingenting egentligen. Kan man bli mer kluven? Var ska jag stå? Det är ju pinsamt för min del om det inte är som det är sagt från början??? Asså. Jag hatar att va en grubblare. Kan inte släppa saker. Ligger och funderar över världsproblem emellanåt. Gud hjälp mig.

Viking vill bara skicka en liten hälsning innan det är dags att sätta ny sond eftersom han drog ut den. Mamma förbereder sig mentalt. Uschhhhh

Jag vet inte hur jag ska skriva, eller hur jag ska formulera mig utan att det ska bli fel. Men det lär bli fel ändå. I detta inlägger kommer jag inte bespara något, jag kommer inte heller att visa någon Om helst hänsyn. För det måste ut. Bägaren rann över.

Jag blev fruktansvärt arg och ledsen igår när jag fick höra av min man att min svåger ringt min svärmor och frågat om hon kunde komma och passa Viking så att jag kunde åka och fika med dem, för jag vågade inte lämna Viking själv med Kalle???
Varför skulle jag inte våga? Det är för mig själv jag inte kan åka iväg. Eftersom JAG inte kan slappna av när jag är borta och hela tiden tänker på allt här hemma. Sitter bara och väntar på att Kalle ska ringa och säga att det har hänt något, eller det är något han inte klurar ut. Då Kalle är orolig över Viking och är minst lika rädd som jag om inte mer. Och inte har samma vana som jag med syrgasen, sonden, sat mätaren, flaskmatning, osv. Så känner han så klart att det är tryggare med mig i närheten. Och ni som känner Kalle vet ju också hur hans humör kan vara. Därför känner jag panik när jag är iväg för jag tänker hela tiden "snart måste jag hem". Handlar absolut inte om att jag inte skulle våga lämna dom ensamma. Jag och Kalle är den som känner Viking bäst. Om fallet blir så att Kalle ska gå hemma så önskade han att få hjälp och stöd av sin mamma. Men det är ju något han får ta tag i själv. Och det kändes fruktansvärt kränkande att andra ringer och ber om passning, Kalle kände sig kränkt och som om han skulle vara en dålig förälder och inte kunna ta hand om sitt eget barn. Det är nog den värsta känslan en förälder kan få. Viking är en väldigt speciell situation och det är inte lätt att ta hand om ett så pass sjukt barn i sig och än mindre om man har typ noll bebisvana som jag och Kalle. Vi har ju knappt hållt någon bebis innan Viking. Hela tiden är vi oroliga, hela tiden vakas det över honom. Hans liv hänger på en tub med luft. Så snälla gör aldrig om det. Be någon passa vårt barn. För det gör ont. Det är redan jobbigt som det är. Det tar tid innan någon kan "passa" honom då man måste lära känna honom. Kan inte bara kastas iväg hej vilt. Han ska ha medicin, han ska rapas två gånger under maten, han ska pausa två gånger under maten annars kräker han upp allt ihop. Förstår ni. Det är mycket mer än bara en flaska upptryckt i huvudet.

Vi blev väldigt ledsna. Och jag känner mig själv bäst och väljer vad jag vill och inte vill, och vad jag klarar av att göra. Ni som känner mig vet hur min ständiga oro och mitt ständiga grubbleri kan sätta käppar i hjulen. Tack på förhand. Jag vet att det var av välmening men jag blev faktiskt väldigt ledsen.

Matade Viking vid 23. Och tänkte nu är han så jävla mätt så han socer till 4-5. Icke. Tjugo över tre. Då var han hungrig. Inte så mycket att be för. Bara till att gå upp och hämta mat. Fast först hade jag kramp i magen och tänkte nee, jag skiter i det. Men det kan man ju inte. Väl uppe kändes det som ol jag skulle spy. Usch. Så nu har jag mått illa sen dess. Tog lite att dricka och hoppas att det hjälper. Väntar på att Viking ska komma till ro igen så jag kan släcka och lägga mig. Det enda jag ska göra idag är minsann att ta tvätten. Sen blir det te, big bang theory och Vikingmys hela dagen. Vill inte bli sjuk eller något. Och jag måste vila. Städa hela ovanvåningen igår. Plus att jag dammsög nedanvåningen. Det gör jag alrig om. Städar båda våningarna på en dag alltså. Fyy. Men mormor skulle komma så kände mig tvungen att dammsuga all kattsand där nere. Kattsand överallt. Tittat runt lite på internet på en ny kattlåda med högre kanter. Får nog investera en sådan. Skulle vilja ha en sån hörn kattlåda med tak, men katterna fatttar inte det här med luckan. Vet inte hur man ska lära dem iheller. Typiskt. Ne nu sover ungen och jag ska göra detsamma. Godnatt

Inte nog med att jag först blev nersparkad i november. Jag har legat kvar där sedan dess och nu känns det som jag blir pissad på också. Inte av någon annan än mig själv. Det är mitt fel att jag ligger kvar där i diket. Mitt fel att jag inte tagit mig i kragen och kravlat mig upp utan istället sjunkit längre ner i dyn. Jag blir så ledsen när jag ser mina vänners gravidmagar. Jag fick ingen mage. Jag såg bara allmänt fet ut dom jag brukar göra. Jag fick inte genomgå en riktigt förlossning. Kämpa och hata alla och mig själv för att ha försatt mig i den situationen. Jag vill ju också. Istället glömmer jag bort att jag har fött barn. Fast jag har fött barn. Eller? Jag gjorde ingenting merän låg ner när mitt barn kom. Jag fick inte ens välja det själv. Jag fick känna han snabbt mot min kind. Det enda jag såg var toppen på hans huvud. Jag fick inte ens se mitt barn som jag nu hade fött? Flera timmar efter fick jag se honom. Men knappt röra, eftersom hans hud var så skör. Där låg en liten nyfödd hamster i en låda. Röd i skinnet och utan hår. Var det mitt barn? Eller var det en hamster? Det där lilla lilla. Med vikten jämfört med ett smörpaket ungefär. Det var mitt barn. Som jag inte ens fick föda fram själv. Hade jag fött barn? Var det mitt? Är jag mamma nu? Jag har ju inte haft några värkar? Ingen smärta alls. Merän i srrt efter snittet. Men det kunde lika bra varit en sjujävlig träningsvärk. Men vad var det nu? Har jag bytat jobb? Jobbade kag på neo nu? På ett sjukhus? Jag? Med fasta tider och rutiner, kontakten med personalen och typ ingen annan kändes det som om jag jobbade där. På sätt och vis var det ju så. Jag var ju mamma nu och det är ju ett jobb. Att ta hand om sitt barn. Men jag tog ju inte hand om honom. Inte som alla andra mammor tar hand om sina barn. Hans blöjor var mindre än dockornas. Han fick mat direkt ner i magen. Men han skulle ju komma ut och sen skulle jag amma? Det skulle inte vara såhär?? Varför fick jag inte bli fet som alla andra. Varför fick inte alla andra se att jag var gravid. Istället var jag bara fet. Fast jag var gravid :s men ingen kunde se. Jag kunde inte gå runt med magen i vädret och visa min lycka. För ingen såg det. Bara dem som visste kunde veta. Nu sitter jag här. Isolerad i mitt hem. Jag kan inte ta med mitt barn någonstans för han är sjuk. Och han kan bli sjukare om vi åker någonstans där det finns bakterier. Jag sitter här. Åker jag någonstans tänker jag hela tiden på att snart måste jag åka hem. Mina vänner umgås med varandra, hittar på saker, går ut på fest, och allmänt umgås. Här sitter jag och känner mig left alone. Ich beskyller mig själv för att allt har gått så fel. Hände det för att jag är överviktigt? Är det något fel på mig? Var det mitt fel? Så många frågor. Så många klagomål på mig själv. "Ne johanna, ingen frågar dig om något för du har barn" "ingen frågar om du vill komma för du har barn" "ingen bjuder dig för dom antar att du inte kan komma" "ingen bryr sig om dig för du bara klagar, du är så jävla jobbig, skärp dig" men nej, varför? Jag mår ju inte bra, det måste ut. Jag kan inte gå som en mussla och inte säga något. Jag har varit hos en vän en gång för att allmänt umgås sedan Viking föddes. Har varit hos mamma, pappa, mormor och så. Men det är inte samma sak. Bara att sitta å slöa hos en vän hela eftermiddagen hade varit perfekt. Som det var innan. Ibland känner jag att det var dumt att skaffa barn. Klandrar mig själv för att jag så gärna ville ha barn. Till vilken nytta. Nu sitter jag här, isolerad. Och bara gnäller om hur dåligt jag mår, hur jobbigt det är. Och känner att alla tycker att jag är jobbig, jag borde kanske knipa istället, inte säga ett knyst om något nån gång och se om någon istället undrade nånting nån gång? Utlämnad och bortglömd, ute på landet i ett hus som ingen vet vart det ligger, men samtidigt spelar det ju ingen roll för ingen kan ju komma hit ändå, för mitt barn är sjukt och extra känsligt. Vafan. Jag älskar Viking över allt annat. Men det känns som om jag har ramlat ner i ett svart hål och jag vill upp. Men gång på gång kommer en liten skit sak spm JAG blir ledsen för också tappar kag fästet. Jag behöver hjälp att bli upplockad.. Jag vill inte ligga där mer. Fastän det är svårt att vända det till det positiva. Jag vill ha ork, lust och motivation. Min bensin är slut.