Så står jag upp.. 

 

Jag undrar varför jag har fått det sämsta man kan ha. Jag klarar inte av att ta kritik, jag tror att alla hatar mig hela tiden, jag inbillar mig att jag gör fel, jag kan överanalysera vad folk tycker om mig. Jag försummar saker, personer. Jag klarar inte av en motgång, jag klarar inte av att känna mig utanför. Jag blir ledsen och nere för ingen höt av sig och för att ingen frågar mig om jag vill med på något. Men jag frågar ju aldrig någon själv om någonting. Men ändå blir jag så ledsen när jag ser andra vänner som umgås och hittar på saker. Vill jag hitta på något får jag göra det själv för jag vågar aldrig fråga någon om den vill göra något med mig. Så kass. Sen å andra sidan så orkar jag inte umgås med folk hela tiden 24/7. jag har ett jobb, en familj och ett hus att ta hand om. Som igår var jag ledig då måste jag tvätta å städa ovanvåningen. Imorgon är jag ledig på dagen, då måste jag städa nedanvåningen (lite) och ta bort den torra tvätten. Umgås med Viking och fixa allmänt.. Mest umgås med Viking. Då vill jag umgås med honom inte 5 andra människor. Jag vill va hemma. För jag älskar mitt em. Men det blir aldrig riktigt 100% för jag hinner aldrig allt det jag vill. Och orkar inte heller. Har inte råd att färdigställa det så som jag vill. Och katterna bara skitar ner och Kalle bara slänger strumpor överallt. Skulle behöva en tvättkorg i varje rum typ. VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT VISA VARANDRA RESPEKT??? Jag vill ha det rent och snygg. Jag skäms när där kommer folk. Kattlådorna luktar. Det gör do, oavsett om jag städar dem två gånger om dagen eller 2 gånger i veckan så luktar det. Det kommer man inte ifrån. 

 

Åhh jag är trött och min hjärna tänker för mycket.