Ibland hatar jag att vara där jag är idag.
Jag önskar emellanåt att det inte blev såhär.
Hur kan det bli så fel. 9 veckor på sjukhus istället för typ 3 dagar. Det var ju inte så det skulle gå till. Det är ju inte så det är meningen att det ska vara. Presse om mjölken, presen av släkt och vänner som vill hälsa på. Jag räds för att komma hem för jag är rädd att släkt och vänner inte kommer att förstå att även om vi är hemma så är han sjuk. Han är liten och skör och infektionskänslig. Vi har ett hus som ska ställas iordning, en lägenhet som ska tömmas och städas. Plus ett litet skött barn att ta hand om. Som inte tåler förflyttningar till höger och vänster. Han kan inte lämnas iväg till någon för att passas. Vi måste vara hemma. Vi tre i vår familj. Hur förklarar man det utan att det låter otrevligt. Kommer dom att acceptera? Kommer dom att förstå. Jag är så rädd att han ska få nån infektion och bli dålig. Jag vill inte. Men jag vill inte heller vara någon surfitta. Jag vill bara vara hemma med min familj. Komma i rutiner. Bygga upp en fungerande vardag. Innan jag släpper in utomstående. Känner mig skit elak. Men det är för Vikimgs skull som jag gör det. Jag kommer säkert få höra att jag är dum och orättvis. Men det här är mit liv. Mitt barn. Och jag bestämmer.