I förrgår satt jag och Kalle och tittade på bilderna på Viking, Från början till idag. Hade några filmer där Vikig var någon dag gammal och han öppnade ögonen och tittade på mig och höjde ögonbrynen och "flörtade". När jag såg filmerna hörde jag hur kuvösen lät i bakgrunden och jag mindes det där dova ljudet som kuvösen gav ifrån sig. Tystnaden på salen då alla pratade så tyst hur alla rörde sig så försiktigt och i lugn takt. Lukten som var inne på IVA salen. Den automatiska dörren som ssk öppnade varenda gång hon skulle ha medicin, automatiska dörröppningen in till IVA salarna. Hur dörren in till neo lät. Hur man alltid tog på sig de blåa plastskydden gick in och låste in sina saker i det enda skåpet där fanns nyckel till. Gick till höger in i mjölkköket och satte mjölk. Vidare för att skölja av lite pumpsaker. Sedan traskade man igenom nästan hela neo för att komma till sal nr2 där min lilla gosse låg. Hur man alltid blev så bäl bemött av sköterskorna. Deras utseenden, deras röster. Jag minns allt. Den uppiffade ultraljudsmaskinen. Allting kom tillbaka bara efter at ha sett en film på kanske 30sek. Hur liten han var. SÅ liten att man aldrig trodde att han ens existerade utan man levde i en dröm. Undrar hur länge det kommer kännas så starkt? Jag kommer för alltid minnas vår resa. Allt vi fick lära oss på vägen. Och hoppas att jag i framtiden kan bli ett stöd för andra i samma situation. Tänk att om 4 dagar är Viking 9 månader gammal. Vi är hemma. Vi har klarat den svåraste biten som man aldrig trodde skulle ta slut. Men nu är vi här, med en mini huligan som roffar åt sig allt han får syn på. Och han är det bästa i våra liv.