Kommer hoppa lite fram och tillbaka då vissa saker poppar upp igen så väljer jag att tag i det direkt innan tankarna försvinner igen.. Jag älskar pogrammet 112 - på liv och död. Det är så intressant och se saker från deras synvinkel, hur dom känner och hur dom arbetar. Och imorse hittde jag säsong 7 på pogrambiblioteket. 112 - på liv och död ALLL DAY LONG. Tänkte jag, men som alla småbarnföräldrar säkert vet så är det näst intill omöjligt att se tv pogram , filmer, etc. Iaf på första pogrammet var där en kille vid namn Ahmed som hade väldigt svåra buksmärtor och ambulansen kom och hämtade honom. DOm körde dit som en prio tvåa och till sjukhuset som en prio etta. När man såg hur han rullades in i ambulansen, rädslan och smärtan i hans ögon. Då började min hjärna spela upp min resa. Dock hade dom inte speciellt bråttom med mig till Lund så det var som en vanlig bilfärd. Den här killen kördes med blåljus. Men på något sätt blev jag ändå ledsen och rädd och tänkte "Tänk om det hade blivit så akut med mig?" Jag kunde känna rädslan krypa i kroppen, Hur dom kom in på rummet i hbg och sa att min bebis var så pass liten så dom kunde inte hantera den i hbg ifall dom behövde plocka ut honom. Men i veckovis var jag rätt för att få stanna i hbg. Jaha. Ambulans, jag vet inget om ambulanser? Har aldrig åkt i en? Satt iaf på rummet, fick in lunch ingen matlust, Kalle kom med lite saker, precis när han typ kommit så knackade det på dörren Karolina sen underbara barnmorskan öppnade och sa "Hej ambulansen är här." Jaha? Ska jag åka iväg med den? Kalle då? alla andra? Jag ska ju åka hem inte till Lund? Vad ska jag göra där? Ambulansmännen hälsade så fint och var urtrevliga. Dom sänkte båren så lågt det gick och jag fick kliva upp och sätta mig.Sa hejdå till Kalle, vill inte lämna honom egentligen, ville kasta mig av båren och åka hem med honom. Sen körde vi runt runt på avdelingarna fö dom hittade inte rätt hiss. Så utstirrad kände jag mig när jag satt där. Folk undrade säkert "Vad är det för fel på henne? " Hon ser inte ut att må dåligt?" Så kändes det för mig iaf, Väl nere någonstans där jag aldrig varit förut kom vi in i ett garage till ambulansen och dom körde runt mig och körde in mig. Jaha vad gör man i en ambulans då? Ambulanskillen satt bak med mig och satte på mig blodtrycksmätare och saturationsmätare. Mitt blodtryck steg när jag låg där. Tror undertrycket var upp i 120 eller något, minns inte riktigt. Jag minns hur rädd jag var men försökte hålla lugnet för att inte visa min rädsla. Här ligger jag, gravid, flottig och påväg till Lund. Vad jag nu ska göra där? Ingen aning, typ aldrig varit i Lund ens. Väl nere körde dom mit till förlossningen, NEJ TACK. Men dom ville inte ha mig och sa att dm hade gått fel och bad oss åka en våning upp THANK GOD. Och där hamnade vi på avd 44. Perinatal avd, för kvinnor med komplikationer under och efter förlossning. Jaha? Fick ett mysigt stort luftigt rum med tv. Barnmorskorna värme en pan pizza till mig, med sallad, muffins och saft. Sen skulle jag försöka förklara för Kalle hur han skulle komma dit? VAR FAN ÄR JAG DÅ? Lunds sjukhus ja visst. Avdelning? Hur hittar man hit? Visste att jag hade sett en skylt med texten kvinnoklinik, det var det enda jag kunde ge honom och hissen en våning upp. Han kom och en läkare kom, minns inte ett skit av vad hon sa? Bara blodflödesmäting. Inget mer. VÄntade hela eftermiddagen på den här mätningen. Och när den väl kom såg allt bra ut, bebisen mådde bra och jag mådde bra och han fick vad han behövde. Okej nu kan jag väl få åka hem tänkte jag. Onödigt att åka hit. Dit jag vill komma är att ambulanser på tv och i verkligheten river upp det som har hänt och jag blir ledsen och rädd, rädd för att det ska hända igen, rädd för att jag inte vågade visa hur rädd jag var. Ledsen för att jag inte frågade mer, sa mer. 

 

Ännu mer rädd var jag när Helsingborgs neo kom och lastade in mitt barn i en trasportkuvös och i en ambulans och körde honom till HBG. Hade ju ingen aning om nånting, vi var så långt ifrån varandra. Längsta vi någonsin varit. 

 

Ambulanser gör mig rädd på något sätt. Eller så är det något jag måste arbeta med. Prata med någon om, Uppenbarligen så sitter det ju i bakhuvudet och rivs upp gång på gång.